Ericas vita drömmar

Vet inte vad det var inom mej idag när jag skulle föra lilleman till dagis. Kändes konstigt i bröstet.
När jag kommer till dagiset ser jag flaggan på halvstång.
Miljoner och åter miljoner tankar går igenom huvudet påvägen från bilen till avdelningen.
Då jag stiger in med lilleman kan jag känna den tunga luften, mörka stämningen.
Ingen säger nåt, endast god morgon. Dagis föreståndarinnan kommer in och då jag är påväg ut får jag en lapp i min hand och möter sjukhusprästen...... Känslan jag får är obeskrivlig.
Pävägen till bilen försöker jag läsa lappen jag fick trots att jag ser dåligt utan glasögon.
VA?! Lillemans dagistant ( de mindre barnens ) hade gått bort igår i plötsligt sjukdomsfall!! Hon var ju inte gammal. Hon hade just blivit klar från sina studier till barnträdgårdslärare!

Nu fasar jag över hur gossen har tagit nyheterna på dagis där de berättat om händelsen och pratar med barnen.
Han har alltid varit sådan att när han fäster sig vid någon så sörjer han länge om den människan ej mera finns i hans liv. Han fick i januari en ny dagistant som han tyckte jätte mycket om. Hon slutade under sommaren och började jobba på ett annat dagis. Han frågade länge var Lotta är. Så kom det en ny igen. Det tog tid innan han kände sig trygg. Inte för så länge sedan började han fästa sig vid henne, känna trygghet. Nu är hon plötsligt borta :(.



Man skall aldrig ta livet förgivet.


Önskar er en fin dag mina vänner. Och tack för att ni tittar in.